Glimåkra!
Lilla museets stora satsning.
Efter att ha stått utanför Vittsjö sedan i somras – med slumpmässig, kanske lokal-lojal publik – och varit på 2 små resor, såg museet fram till äntligen att möta en textil-dedikerad publik vid årets vävmässa i Glimåkra.
Vi fick veta, att det skulle komma åtminstone 2 000 besökare till mässan (över 3 dar). Om bara 5% av dessa, tänkte vi, också tittar in i brickbandsmuseet, då är säsong 2019 mer än räddat!
Men när vi, idag på förstadan, efter 5 timmar hade såld bara 2 biljetter, gav vi upp…..!
Det är tufft att vara ensam, köra bil med husvagn, fixa allt – och samtidigt ha energi över till prat och le mot potentiella museigäster. Men att också bli hånad för entrépris många gånger (‘nej, dét vill jag inte betala för!!’) – det kan nästan välta en vuxen människa omkull. Det är länge sedan jag har mött många osympatiska människor på samma plats. Sånt brukar jag inte säga eller skriva, men det är ett faktum att dessa gråvithåriga kvinnor mellan 55 och 80 har råd att köpa garn, resa långt, klä sig snyggt. Man behöver inte prata fult. Det gjorde aldrig jag.
Men när jag berättade för rara Roger, som koordinerar vävmässan, att jag inte klarade av att stanna kvar, fick jag nästan tårar i ögonen. Inte för att folk skall tvingas titta på mina brickband, men för att jag har älskat detta projekt, och nu kan jag inte se hur det kan fortsätta, överleva, gå runt.
Var kan brickbandsmuseet stå permanent? Kan det bli en del av ett annat museum?
Ska vi bara lägga ner? Vill du köpa hela konceptet? (husvagn inkl ca 150 brickband och webbsida)
Goda råd är välkomna.
/Malene


Folkets Park i Glimåkra


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *