It’s amusing to have a museum. Musikaliskt också.

Det betyder något för brickbandmuseet – och för mig – att vara en del av en gemenskap, något större. Det heter i detta fall Konstnärsbyn Kastlösa.
För länge sedan var Kastlösa bara en by, kanske bondesamhälle. Långt senare flyttade konstnärer dit, byggde upp nånting. Och när jag och museet nu har kommit till Öland, är det inte lika svårt att etablera sig – andra har gjort ett bra förarbete, hjälpt av kultursamhället och Ölands naturliga turism.
Vi använder en logga och håller gemensamma ‘Sommarkvällar i Kastlösa’ torsdagarna 18/7, 25/7, 1/8 2019 där byn hållet öppet kl 18-23.

Wikipedia informerar att namnet från 1271, kyrkbyn Kastarlöso, består av ett förled kast, något uppkastat och efterledet lösa, som är en äng. Yttermera hittar jag, att i 1960 bodde det nästan 400 personer där, idag är det ca hälften. Jag bor ju inte där, men känner mig märkligt nog hemma..
Hela sommaren ska jag gå på konserter + äta bra mat på Alvargården – och träffa kastis:arna 🙂

Det är svårt att hålla koll på vad andra i Konstnärsbyn Kastlösa gör, när man själv har öppettider att passa. Jag hade beslutat att besöka ett par stycken innan museet öppnade söndag. Började med Adam i Galleri Fågelform – wau! en jätteduktig konstnär med starka bilder, och mycket vänlighet.

Glashyttan har flaggor ute och signalerar liv, färger, glädje.
Poul är – som jag – dansk, så det var lätt att prata. Här blåsas glas till nytta o pynt. Snyggt! Här bluesas också, för det fanns en elgitarr där, och ett par högtalare. Jag berättade att jag har sjungit visor/jazz i många år.
‘Är du mé på en blues?’ frågade Poul medan det var kunder i butiken. Jag försökte säga att jag skulle ner o öppna mitt museum. Klockan var 13.30, jag skulle öppna kl 14. Poul hade redan börjat spela. Va’ fan, tänkte jag och hittade en bluestext i mitt inre, skriven av Clapton.

Plötsligt befann jag mig, blues-sjungande i en glasbutik i Kastlösa på Öland. Absurd, men skitroligt. Ja!

Vanligtvis tycker jag blues passar med nattetid i en mörk lokal. Här var det ljust, eftermiddagen den sista juni..

Om inte museet blir succes, då har i alla fall jobbet med att marknadsföra, vara disciplinerat, släpa grejer (museiintendent Maggie nekar till att gå själv) o mycket mer, gjort att allt har varit värd mödan! Museidirektören har fått större muskler och lägre/bättre blodsocker <3
Tänk, alla underbara människor jag har fått träffa på grund av detta märkliga museum. Tack goda Gud!

Malene, 1 juli 2019


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *