Museum: Brickband i en Husvagn

Glimåkra!
Lilla museets stora satsning.
Efter att ha stått utanför Vittsjö sedan i somras – med slumpmässig, kanske lokal-lojal publik – och varit på 2 små resor, såg museet fram till äntligen att möta en textil-dedikerad publik vid årets vävmässa i Glimåkra.
Vi fick veta, att det skulle komma åtminstone 2 000 besökare till mässan (över 3 dar). Om bara 5% av dessa, tänkte vi, också tittar in i brickbandsmuseet, då är säsong 2019 mer än räddat!
Men när vi, idag på förstadan, efter 5 timmar hade såld bara 2 biljetter, gav vi upp…..!
Det är tufft att vara ensam, köra bil med husvagn, fixa allt – och samtidigt ha energi över till prat och le mot potentiella museigäster. Men att också bli hånad för entrépris många gånger (‘nej, dét vill jag inte betala för!!’) – det kan nästan välta en vuxen människa omkull. Det är länge sedan jag har mött så många osympatiska människor på samma plats. Sånt brukar jag inte säga eller skriva, men det är ett faktum att dessa gråvithåriga kvinnor mellan 55 och 80 har råd att köpa garn, resa långt, klä sig snyggt. Man behöver inte prata fult. Det gjorde aldrig jag.
Men när jag berättade för rara Roger, som koordinerar vävmässan, att jag inte klarade av att stanna kvar, fick jag nästan tårar i ögonen. Inte för att folk skall tvingas titta på mina brickband, men för att jag har älskat detta projekt, och nu kan jag inte se hur det kan fortsätta, överleva, gå runt.
Var kan brickbandsmuseet stå permanent? Kan det bli en del av ett annat museum?
Ska vi bara lägga ner? Vill du köpa hela konceptet? (husvagn inkl ca 150 brickband och webbsida)
Goda råd är välkomna.
/Malene

Folkets Park i Glimåkra

Idag hängde Margrethe med till Emmaljunga. Byn som är berömd för barnvagnar. En barnvagn knuffar man framför sig. En husvagn kopplar man på bilens bak och kör fram. Och så följer den lojalt och stilla med. Varje gång. Jag undras och gläds. Det är lätt.
Lite mer besvärligt är det att packa ut allting, rätta till brickbanden efter färden. Visa fram museet, prata med gästerna och sen packa ner, skruva upp stödbenen igen o köra hem. I alla fall var jag mycket trött denna kväll ovanpå en lång dag. Men även om man inte blir rik av att sköta ett så litet museum, är det alltid värd mödan – det är alltid en erfarenhet.
Utöver mina brickband, var det grytlappar av alla sorter (imponerande samling) och en engelsk dam visade upp (och satt och sydde) lapptäcken, patchwork. Bra samlingsutställning för textilintresserade! Det verkade ändå som att Emmaljungaborna bara behövde nånstans att gå för att fika och prata med grannarna. Jag tycker det borde arrangeras flera sådana tillfällen på landsbygden! Kulturpolitik!

Foton från dagen:
Margrethes & min förmiddagssol hemma
På plats vid Emmaljunga FolketsHus
Museidirektören i oktobersommarsol
Dagens brickbandsgåva till museet – och bilen som borde höra till museet 🙂

Grytlappar på snöra, lapptäcke – och en liten nalle med småsmå grytlappar (konstnär: Kristina Blomberg, Emmaljunga)

Kram Margrethe & Malene