Museum: Brickband i en Husvagn

Äntligen hade P4 Kalmar en passande rutt som gick förbi Kastlösa och världens enda brickbandmuseum! Finbesök tycker jag.
Jag tycker ju om P4. Infotainment i public service -regi. Man känner sig orienterad om vad som händer i regionen och i samhället – om man, som jag, inte orkar med tv och annat. Rullande radioreportage är kul, blir levande och äkta. Ibland tycker jag inte om P4’s musikval, är det för att museidirektören själv är en (gammal) tant? Visst föredrar jag musik producerat som på 70talet, men det kan vara gjord igår, bara det finns sunda tankar bakom texterna, och hjärta!
Journalisten som kom ensam (vilket krävande jobb: chaufför, fotograf, reporter) var en tjej, Anna, med hjärta och bra frågor. Det var bara jag som inte kunde hitta orden, men jag tror att det blev ok! Vi pratade om vad brickband är, varför jag har skapat detta museum (svårt att svara på!) och om min resa från Danmark över Skåne till Öland.
Nu är jag och Museum: Brickband i en Husvagn på Öland, och värda ett besök av regionens ledande radiokanal. Inte så illa. Är faktiskt stolt när jag tänker efter.
Hurra!
Intervjun slutade med museets egen jingle: the Brickband song spelat live på gitarr där i museihusvagnen. Jag tappade pappret med text o ackord på golvet, men Anna plockade upp det som den naturligaste grej i världen och jag spelade vidare. Asså någorlunda. Jeg retar mig också på min danska brytning – som alltid blir värre i ovana situationer.
Det som är bra med radio, är att det – liksom musik – är här & nu. Imorron är det glömt, medmindre man har det på band.
Jag hoppas såklart att många lyssnare har fått lust att gå mer på museum, upptäcka kulturskatter som någon orkar bevara för framtiden.
Tack P4!
Malene Langborg

ps. efter inslaget spelades en låt av Peps Persson (han från Skåune) i vacker tolkning av vissångerskan Sofia Karlsson ‘Jag spelar för livet’ – ja!

• 

• 

• 

Det betyder något för brickbandmuseet – och för mig – att vara en del av en gemenskap, något större. Det heter i detta fall Konstnärsbyn Kastlösa.
För länge sedan var Kastlösa bara en by, kanske bondesamhälle. Långt senare flyttade konstnärer dit, byggde upp nånting. Och när jag och museet nu har kommit till Öland, är det inte lika svårt att etablera sig – andra har gjort ett bra förarbete, hjälpt av kultursamhället och Ölands naturliga turism.
Vi använder en logga och håller gemensamma ‘Sommarkvällar i Kastlösa’ torsdagarna 18/7, 25/7, 1/8 2019 där byn hållet öppet kl 18-23.

Wikipedia informerar att namnet från 1271, kyrkbyn Kastarlöso, består av ett förled kast, något uppkastat och efterledet lösa, som är en äng. Yttermera hittar jag, att i 1960 bodde det nästan 400 personer där, idag är det ca hälften. Jag bor ju inte där, men känner mig märkligt nog hemma..
Hela sommaren ska jag gå på konserter + äta bra mat på Alvargården – och träffa kastis:arna 🙂

Det är svårt att hålla koll på vad andra i Konstnärsbyn Kastlösa gör, när man själv har öppettider att passa. Jag hade beslutat att besöka ett par stycken innan museet öppnade söndag. Började med Adam i Galleri Fågelform – wau! en jätteduktig konstnär med starka bilder, och mycket vänlighet.

Glashyttan har flaggor ute och signalerar liv, färger, glädje.
Poul är – som jag – dansk, så det var lätt att prata. Här blåsas glas till nytta o pynt. Snyggt! Här bluesas också, för det fanns en elgitarr där, och ett par högtalare. Jag berättade att jag har sjungit visor/jazz i många år.
‘Är du mé på en blues?’ frågade Poul medan det var kunder i butiken. Jag försökte säga att jag skulle ner o öppna mitt museum. Klockan var 13.30, jag skulle öppna kl 14. Poul hade redan börjat spela. Va’ fan, tänkte jag och hittade en bluestext i mitt inre, skriven av Clapton.

Plötsligt befann jag mig, blues-sjungande i en glasbutik i Kastlösa på Öland. Absurd, men skitroligt. Ja!

Vanligtvis tycker jag blues passar med nattetid i en mörk lokal. Här var det ljust, eftermiddagen den sista juni..

Om inte museet blir succes, då har i alla fall jobbet med att marknadsföra, vara disciplinerat, släpa grejer (museiintendent Maggie nekar till att gå själv) o mycket mer, gjort att allt har varit värd mödan! Museidirektören har fått större muskler och lägre/bättre blodsocker <3
Tänk, alla underbara människor jag har fått träffa på grund av detta märkliga museum. Tack goda Gud!

Malene, 1 juli 2019

• 

• 

• 

•